Bröllopsdag. Jag minns den första. Vi åkte inte så långt eftersom Heléne var gravid. En liten grabb som vi gav namnet Niclas var på väg och just den 30 juni kände min hustru sig extra trött. Vi vandrade på Omberg och tog därefter in på Turisthotellet. När solen gick ner bakom berget började vi känna oss ensamma. Ingen restaurang eller bar, inte ens en TV – endast ett påvert rum med rutiga gardiner och en skaplig utsikt över delar av slättlandskapet. Vi tittade på varandra, nickade i samförstånd, packade den lätta resväskan och for hem igen.

Mer händelserika bröllopsdagar har följt och för en tid sedan stod vi inför den 25:e. Tanken svindlar. Hur har det kunnat bli så? Inget fel i sig, men varför gick det så snabbt? 25 år! Ett kvarts sekel! Massor har förstås hänt. Två barn har fötts, vuxit upp och övergivit hemmet. Vi har också lämnat vårt förra hem och flyttat till nytt hus. Vi har jobbat, älskat, ätit gott, rest och umgåtts med underbara vänner. Jag har startat upp mängder av projekt, varav en del var värda ansträngningen, andra inte. Heléne´s intresse och engagemang för allt på fyra ben är något vi alla känner till. För mig har det både berikat och stundtals försvårat livet. Det har samtidigt fått mig att förstå att ”älska i nöd och lust” inte nödvändigtvis betyder att man ensam är föremål för kärleken.

Tidig morgon beger vi oss iväg. I bil. Utan hundar. Från början hade jag föreslagit Rom. Den eviga staden. En slags symbol för vårt långa äktenskap. Därtill det faktum att vi båda älskar italiensk mat, den härliga livsstilen och … ja, nästan allt som hör detta land till. Men under ett rådslag fick jag klart för mig att det inte skulle bli så. Lite för långt. Svårt med hundar som ska passas. Varför inte något lite närmare? Efter att ha avstyrt Sävsjö, Grums och Hässleholm enas vi om att Köpenhamn är ett bra mål. En stad vi båda gillar och som är mer internationell än vissa mer avsides belägna metropoler  .

Färjan. Man ska inte åka över bron och tjäna några minuter. Det är färjan mellan Helsingborg och Helsingör som gäller. Tre smörrebröd och en Tuborg Grön. Redan i min ungdom gillade jag denna rutt. Första beviset på att man var på väg. Söderut. Mot något bättre. För i min ungdomliga värld kändes varje förflyttning söderut som ett steg i rätt riktning. Något som faktiskt levt kvar och det är först när bilens kylare riktas åt det väderstrecket som jag känner att en riktig resa påbörjats. Med GPS hittar vi hotellet löjligt enkelt och innan jag vet ordet av befinner vi oss på Ströget. Heléne känner sig verkligen hemma trots att vi inte varit där på flera år. En närmast perfekt klänning inhandlas inom loppet av tio minuter, strax följd av ett vackert armband, ett par tjusiga skor och några saker till som jag glömt bort.

Lyckligtvis består Ströget också av ett antal Torv, där restauranger och kaféer lockar med godsaker i både fast och flytande form. Strax finner vi ett vattenhål och två glas vin senare känns staden än mer angenäm. Även temperaturen – drygt 20 grader – är på rätt nivå och för en stund undrar jag om det inte finns en Gud i alla fall. En som ser till att det inte regnar och blåser hundskit just på bröllopsdagen. En som har sett till att vi har det bra och fått förmånen att uppleva en 25:e bröllopsdag.

På kvällen går vi på Tivoli. Inga karuseller eller annat som framkallar illamående och förstör aptiten. Lite skillnad denna gång mot förr. Barnen har ju blivit vuxna. Dessutom är dom inte med. Men Heléne kan inte låta bli hästarna. Dom där som står på rad och så väljer man ett nummer och får i bästa fall en galopperande kuse. Det går till så att man kastar sina två bollar, vilka helst ska hamna i hål, numrerade från 1-3. Detta pågår tills den snabbaste hästen nått mållinjen och då  erhåller vinnande kusk en liten björn som pris. Heléne var duktig på detta förr och minsann finns inte takterna där fortfarande! Hon kommer i mål som tvåa, slagen med en noslängd medan mitt ök kommer näst sist…

Vi lämnar nöjets estrader och vandrar planlöst omkring tills hungern infinner sig. Och ser man på! Precis då och där ligger en italiensk restaurang. En bit av Rom, mitt i Köpenhamn. Mat och dryck lever upp till alla förväntningar och i den ljumma aftonen dröjer vi kvar tills mörkret sänker sig över den danska huvudstaden. Inget besök på nattklubb följer, inte ens en drink i baren. Ibland lockar ett hotellrum mer.

25 år. Fantastiskt på sitt sätt. Det finns ju de som skiljer sig redan efter några månader. Förhoppningsvis blir det många år till. Fast det är sådant man inte ska tänka på. Jag tror nämligen att vår gemensamma förmåga att ta vara på varje dag, på de enskilda godbitarna i livet, har gjort att vi fortfarande tycker det är roligt och spännande att vara tillsammans. En kul dag som läggs till en annan kul dag – och så plötsligt har det gått 25 år. Utan att man egentligen märkt det.