De flesta vill nog att julen ska vara likadan varje år. Mat, TV-program och sedvänjan att ge varandra inslagna klappar. De senare placerade under en gran som släpats in från naturen. En lätt igenkännbar person i tomteskrud som dyker upp med säck och lykta.

Men är julen densamma? Eller är det bara våra förväntningar som liknar de vi hade året innan? Är det barndomens jular vi försöker återuppleva? Med hjälp av barn, barnbarn och andras barn? För visst är det så att det inte är samma sug att öppna paket som när man var liten. Inte kan en ny skjorta eller en stickad tröja mäta sig med känslan då den första modelljärnvägen packades upp! Den där speciella upplevelsen då far och jag plockade ihop bitarna för att senare på kvällen kunna koppla på vagnar efter loket och strax innan lutfisken se det tuffa runt på banvallen.

Vi vet alla att julen är en kommersiellt viktig tid. Utan köphysterin skulle affärer gå omkull och människor bli utan arbete. Mot det ska ställas vad ”köpfesten” kostar i form av miljöpåverkan och utgifter runt denna – som vi skjuter på framtiden. Fast det kan vi ju inte få dåligt samvete för mitt i julgröten.

När jag växte upp tittade vi inte så mycket på TV under julhelgen. En orsak var att det bara fanns en kanal och det mesta som snurrade runt i rutan var av religiös karaktär. Kanske inte så konstigt om vi tänker på varför vi egentligen firar jul. Numera är det ett märkligare programutbud för vad har Kalle Anka jagande en hysterisk hackspett med julen att göra? Den julspecial som Walt Disney presenterade i amerikansk TV 1958 var betydlig mer ”jul” än det som visas nu. Karl-Bertil Jonsson är en favorit men är det någon som inte kan varenda filmruta och replik? Och så ska det visas svensk film med namn som ”Tomten är far till alla barnen” och ”..en jävla jul…”.

Julvärden är tydligen viktig. I år blev det ett ramaskri eftersom programmet var inspelat i förväg. Gnället anfördes av bortglömda gubbar som Arne Weise och Ingvar Oldsberg. Inte var värdskapet speciellt uppskattat i övrigt heller, trots att Erik och Lotta försökte lära ut lite om julmatens historia. Oavsett vad man tycker har jag svårt att förstå hur någon bemödar sig med att ha en åsikt. Är julafton så torftig i övrigt att det finns tid och lust att använda FB eller Twitter för att ondgöra sig om sådana trivialiteter?

Det är i alla fall tur att julen finns. Hela december består ju av uppladdning inför de tre dagar vilka omfattar själva julhelgen. Tänk så mörkt och dystert det skulle vara om inget speciellt hände denna månad. Bara en lång transport genom gråväder, slask, saltade vägar och grusade förhoppningar om att någon gång få använda skidorna. Inte ett tänt ljus, ingen glögg och inga pepparkakor.

Men mest är julen ändå byggd på förhoppningar. På att familj och övrig släkt ska samlas för att umgås, komma överens, äta gott och må bra. Mål som inte alltid infrias. Utifrån dessa förväntningar härstammar troligen också ett slags behov av att det ska se likadant ut som tidigare. Att allt ska vara som förr. Ett stängt rum bevarat från förändringar i en annars så föränderlig värld.

Fast så är det inte. Även om vi försöker skapa ett slags evigt tillstånd just denna magiska afton. Med samma maträtter, ritualer och TV-program. För när vi blickar mot och skålar in ett nytt år om några dagar, kan vi vara säkra på att nästa jul har livet förändrats för många av oss. Somliga byter jobb, andra partners. Några vi känner eller känner till kommer att lämna livet på jorden. Som motvikt föds nya individer som ska ta över framtidens julfirande.

Hur vi än gör och vad vi än vill förändras livet. Så även julen.